Idrott som förenar

Solen sipprar in mellan grenarna. Träplankorna under fötterna har nu legat oskyddade i 33 år, dunket antar ett rytmiskt ljud. stora och små fötter springer över golvet, jag är ömsom nervös och ömsom euforisk i detta hav av åskådare och kämpar. Tänk vilken ynnest att årligen få vara med om denna anrika tennisturnering som pågått sedan 1987.

Publiken är till stora flertalet husägare på öarna Stegesund och Hästholmen. Vi sitter på långa bänkar och ser dessa kämpar som alla vill vinna tennisturneringen årets "junior", årets "senior" och årets dubbel. Banan var 1904 en nyanlagd betongbana och konverterades 1986 till träbana. Banan låg innan uppdateringen i träda i många år, då två öbor, Anders Wallgren (Hästholmen) och Ulf Liljeblad (Stegesund) bestämde sig för att skaka liv i banan.

Varje år har öarna förärats denna turnering på SHTCC (Stegesund Hästholmen Tennis and Country Club), vars ändamål är att verka för främjande av tennisspel, god kamrat- och idrottsanda. 

Det har skapat en fantastisk gemenskap och varit ett event som få vill missa. 100 år efter banans tillkomst tog Anna Klingspor initiativet att skapa en organisation kring banan med en öppen tennisträning. Tränarna är adepter som gått tennisskola tidigare år och är nu lärare för stora som små. Dessa tränare står nu oftast i någon av finalerna antingen i seniorsingeln eller dubbeln och piskar in bollarna mellan linjerna. Adepterna som går årets tennisskola ställer upp i juniormästerskapen och i år 2019 är finalisterna nio och tretton år gamla. Det är lätt att se att någon av dom på sikt kan bli en ny Björn Borg. Nioåringen som inte är längre än 1,5 tennisracket är bara två bollar från vinst, men får ge sig för nerverna och en i hårsmån säkrare motståndare. Alla finalister fotograferas och nioåringen som gråter över förlusten tröstas av dom andra juniorerna.

Detta mina vänner är idrott som förenar, det har skapat en gemenskap på dessa öar som aldrig hade hänt utan detta eminenta event med efterföljande middag i form av knytkalas. Åren går och unga transformeras till gamla när år läggs till år, från deltagare till åskådare. Själv är det inte ovanligt att någon ropar, nämen Bjurhager är du här i år igen. Jag känner mig som en priviligierad gäst som får frotteras i detta hav av öbor.

Det bygger broar mellan gammal och ung, oavsett vem vi är och var vi kommer ifrån. Vi känner varandra när vi möts och vi växlar då mer än gärna några ord oavsett om det är på stigen eller över staketet. 

På återseende på våra stigar eller på nästa års SHTCC turnering.

/ Pierre Bjurhager 2019