Vi bokar vårt favorit bord på en restaurang
i Las Chapas, 10 km öster om Marbella. Restaurangen har en
liten avsats mot havet som bara rymmer ett bord och fyra stolar. Havet,
solnedgången och Marbella i horisonten plus en gambas friterad i vitlök är
kompositionen som ger en inramning värt en omväg. Döm om vår förvåning när ”vårt bord”
är upptaget, två Spanska par har annekterat vårt revir. Jag uttrycker min
besvikelse och hovmästaren visar sig oförstående. Vi känner oss
lurade och ser framför oss en kväll med brustna förväntningar. Vi
bestämmer oss för att trots besvikelsen stanna och tar nu ett annat bord. Efter
sisådär 45 minuter så börjar paren bryta upp, jag ser nu min chans och gör nu
intrång på deras revir. En spanjor väljer att sitta kvar, jag frågar om vi får
dela bord med henne, svaret är ja . Jag ropar på Bitte som
ansluter. Efter en liten stund kommer två tillbaka och utan bråk kompletterar vi nu konstellationen. Efter ytterligare en stund kommer den fjärde, han får
inte plats utan ställer sig utanför på klippavsatsen och håller sig i räcket.
Vi chattar nu i säkert 1,5 timme med dessa ”spanska locals” och diskuterar allt
mellan himmel och jord. Katalonien kommer givetvis på tal och vi tränger nu in
i deras frustation över händelseutvecklingen. Bitte och jag fick en fantastisk
kväll med gästfria Spanjorer, som ackompanjerades av havet, solnedgången och
ett gemyt som vi sent skall glömma. Tänk om vi la oss vinn om att inte alltid
vara så hänsynsfulla! Om man tränger sig på kan man i värsta fall bli nekad, men det kan
vara värt chansen. Det gav mersmak och gav oss en kväll som vi sent
skall glömma. Detta adresserar Frontits värdeord, Skratt - det var en kväll med många skratt. Utmaning - var inte så feg, det kan kännas obekvämt att närma sig obekanta, men pröva och du kommer bli glatt överraskad.
Love you all! / Pierre
