Semester kan vara en utmaning

Jag byter nu tillvaron i Dalarnas Tällberg till skärgården i Vaxholm, från en miljö som är så tyst att du kan höra en knappnål falla, till umgänge med vår dotter Malin och våra barnbarn. Barnen är  tre starka karaktärer, en nioåring (fredsbevararen), en sexåring (revoltören) och en treåring (härskarinnan). Jag äger nu inte min egen tid, att strukturera och planera kan jag glömma, att parera och reflektera är mer användbart. Jag slås av hur nyttigt det borde vara att lägga in en miljö likt detta i en ledarskapsutbildning, miljön skall då vara andras barn och ett totalt 24 timmars ansvar. När allt känns lugnt och fridfullt bryter ett inferno ut. Vi har precis lämnat Grinda värdhus, helt plötsligt kräver revoltören kudden av härskarinnan, jag försöker medla men det visar sig totalt lönlöst. Fredsbevararen kör distraktionstricket genom att sätta sig mellan och högläsa ur en Bamsebok. Vi är på sjön och motorljudet drunknar i gråt och skrik, parterna kan inte enas och vi andra längtar att nattåget snart skall gå.     

Det är lärorikt att kuva sina instinkter och i stället träna i att agera fredsbevarare. Kontrasten mellan dagarnas frenesi och lugnet som lägger sig efter nattning, hur dessa krigare kan få ett så fridfullt anletsdrag, den kontrasten är fullständigt underbar. Nu stävar vi in i hemmahamnen och jag drar snart på mig min egen nattmössa och hoppas på en lång, djup och fridfull sömn.

Tänk vad underbart det är med ett åtta till fem jobb med kunder som inte skriker ut sina behov.

Love you all / Pierre

Varför tror vi alltid det värsta?

 

Jag passerar Tegelbacken i bilen på väg till kontoret, helt plötsligt dyker en gammal händelse upp i bakhuvudet.

Jag är 12 år gammal, jag extraknäcker som cykelbud åt en optikkedja på Kungsholmen och Söder, cykelturerna går mellan dessa butiker. Tegelbacken var en lurig passage som idag inte existerar, då delades gatorna mellan spårvagnar och bilar. En regnig dag i utförsbacken mellan tegelbacken och Stadshuset glider cykelhjulet ner i spårvagnsspåret och nedfärden blev en riktig rysare, vid vänstersvängen slutade det tyvärr i ond bråd smärta.

Jag väcks ur mina tankar av att bilen till vänster om mig plötsligt signalerar att han ska svänga in i min fil, när jag befinner mig jämsides gör han ett kast mot min bil med efterföljande korrigering. Mitt blodtryck får ”all time high”, jag uppfattar situationen som en aggressionshandling. Jag lägger mig nu bakom och tar kort på bilen för att få registreringsnumret. Jag sansar mig snabbt och tar nu en intern överläggning, gjorde han bara ett misstag, satt han eventuellt och knappade på mobilen? På Söder Mälarstrand smyger jag upp vid sidan av honom, sneglar försiktigt, det är en vanlig kille, inga reaktioner från hans sida, han tittar rakt fram och pratar i mobilen. Tänk vad lätt det är att dra förhastade slutsatser som med fel kynne hade kunnat sluta i handgemäng.

Alltför ofta försöker vi legitimera våra reaktioner med ytterligare argument och iakttagelser, varför väljer vi att må dåligt? Hur ofta är vår spontana reaktion korrekt, är det inte så att i de flesta fall är vår snabba slutsats fel. Man måste våga prova alternativa hypoteser och undvika att söka bekräftelse på sin reptilreaktion.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord
Ansvar, ta ansvar för dina egna reaktioner, försök att bringa klarhet och prioritera att må bra.
Utmaning, visst kan det kännas jobbigt att ha fel, men välj lycka.
Skratt, ha distans till dig själv och skratta åt dina egna reaktioner.

Love you all! / Pierre